littlebox

Igår hämtade jag V på hans förskola, mitt gamla jobb. Vi hade turen med oss, solen kikade fram just då och det va uppehåll så en härlig promenad vart det.

Jag trodde inte att mina gamla barn där skulle känna igen mig, det va ju ändå över ett år sedan jag va där sist och barn glömmer fort. Men det va så OTROLIGT kul att träffa dem igen. Åh vad stora de hade blivit, de va ju så små sist jag va där. Man ska inte ha favorit barn jag vet, men lite undermedvetet så blir det så i alla fall även fastän man inte visar det till barnen. Den flickan va där nu, så himlarns lång hon hade blivit och vad långt hår hon hade fått.

Fröknarna sa att hon hade pratat jätte mycket om mig och det första hon gjorde nu va att kasta sig runt halsen på mig, skruttan. Hon kunde inte förstå varför jag inte va där längre och man såg verkligen hur hon funderade när jag förklarade.

-Ja ha läntat jätte mytte efter dig, sa hon. Na, liten då. Sånt där går rakt in i hjärtat, de underbara små liven. Kan man annat göra än att älska dem? Så ärliga rakt igenom, har man en "ful" tröja på sig en dag så får man höra det på en gång, även fastän de inte menar det på ett elakt vis.